När inspirationen tryter.. ja, vad gör man?

Jag har slitit med artiklar hela veckan, sökt, läst, skummat, kastat bort och sparat. läst igen, kastat bort, sökt nya osv. Blä. Men jag har i alla fall kommit fram till, att jag bör göra detta ensam. Dels på grund av att det inte kändes helt hundra med den andra studenten, dels på grund av att jag inte vill vänta på någon och jag blir stressad av att veta att någon väntar på mig. Jag drar hellre. Jag ligger hellre först än hänger på bakom någon, både i spåret och i plugget. Och är man då den som drar i ett samarbete om en kandidatuppsats, så kan det bli så att man är den enda som levererar och den andre lutar sig tillbaka och godkänner allt. Och det vill jag inte, så därför kör jag solo. Jag har nu material så jag klarar mig, nu skall det läsas, struktureras upp, metodologidelen skall skrivas och ansats skall väljas. Jag skall även fila fram en eminent intervjuguide, vilket jag kommer att klara galant under helgen. Även grunden till forskningsbakgrunden planerar jag att hinna med i helgen. Sen kör vi. Hoppas kunna göra intervjuerna snabbt och renskriva dem så fort de är gjorda, en efter en.

Den psykosociala arbetsmiljön undersöks, med fokus på krav, kontroll och stresshantering i form av copingstrategier. Något ditåt blir det.

Nu sitter jag här, ensam som alltid. De andra sover gott i sina sängar och jag skall snart krypa ner jag med.

Funderingar kring senil demens och dess symtom. Kan det vara så? Efter den senaste turen med tårtspaden så är misstankarna starka och när tom pappa säger att han tror, så blir man orolig. Jag tänkte ringa sjukvårdsupplysningen på måndag och höra lite, vad man skall göra och vad man skall leta efter. Lite svårt efter som vi har den relationen vi har, men jag kan ju höra vad de har att säga i alla fall.