...är den som blir av. En halvmil längdskidor igår kväll var ljuvligt. Kände av halsen igen, likadant som i höstas. Inte förkylningsont, utan mer som om man är svullen liksom, inget svidande. Verkar ha en sväng av samma virus som i höstas, med svullen hals ibland, munsår och trött.
Hursomhelst. Tänkte först balla ur skidåkningen, men for ändå. Det gick bra, kroppen kände helt okej, inget som tog emot som det kan göra om man inte är helt frisk. I kväll får det bli lite styrka och stakning och en genomgående stretching. I morgon blir det att provköra sträckan. Intressant!
Jag åker bättre när jag vet vad som väntar. Jag har lättare för att motiveras om jag har lite koll på tex uppförsbackar och medlut. Detsamma när jag springer, jag vill veta hur långt jag har kvar och så vidare. Visst kan jag bli trött på en sträcka, tycka den är tråkig och så, men jag springer i alla fall bättre på en välkänd sträcka. T är tvärtom, hon åker bättre i en osedd bana tycker hon.
Jag sökte lite på internet igår och hittade bra rörelser för höftböjaren och rumpmuskulaturen. Att man kan vara så besvärad av stela, korta muskler? Helt otroligt, jag som trodde att jag stretchade bra? Skärpning från och med nu!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar