Lämning

I morse hade jag den värsta dagislämningen i mannaminne. Lillebror började gråta redan när jag öppnade bildörren åt honom. Han skrek och grät och sa att han ville vara hemma med Chanel. Hemma själv. Med pappa på jobbet. Åååh, vad ledsen han var. Han sprang ut, jag sprang efter, och bar in honom. man såg på honom att han visste att han skulle vara kvar på dagis, för han gjorde ett par ansatser att klä av sig, men kom nog på sig själv... Svetten sprutade om mig! I bilen satt ju Storasyster och väntade på mig och hon har ju någon ensam-döds-ångest-fas, så att hon var hysterisk, det räknade jag med.

Tänkte ett tag om jag skulle be någon personal ringa till min mobil, för den har Storasyster när jag lämnar Lillebror, men det blev aldrig nödvändigt. Hennes skola börjar ju 8,20 och jag såg hur klockan gick... Puuh. Till slut satte jag bara ner honom i Evas knä, och där satt han kvar i alla fall. Jag sprang upp till bilen, och där satt Storasyster och grät, och pratade med pappa i telefon!! Min duktiga flicka hade sinnesnärvaro nog att ringa till P och få lite sällskap i alla fall. Söta fina unge.

I morgon skall jag stanna kvar lite på dagiset med Lillebror, så han får visa mig alla fina saker dom har.

En av pedagogerna från dagis ringde efter fem minuter och sade att han hade lugnat sig och var som vanligt. Skönt.